Men oddsen är emot honom. Han blir tilldelad det förnedrande uppdraget att vara mentor åt en flickspelare från Distrikt 12, sämst av de sämsta. Deras öde ligger nu i varandras händer - varje val som Coriolanus gör kan leda till framgång eller fall, triumf eller förintelse. Inne på arenan väntar en kamp på liv eller död. Men utanför arenan börjar Coriolanus få sympati för sin spelare ... och tvingas tumma på spelreglerna i sin strävan att överleva. Till varje pris.
Recension: Vi är tillbaka i Panem och denna gång är det 18- årige Coriolanus Snow som är huvudkaraktären. Vi får följa hans liv genom fattigdom, hemska utmaningar och slitna vänskapsband. Coriolanus Snow gör allt vad han kan för att ta sig ur fattigdomen som mestadels består av kolsoppa och slitna kläder. På sin väg mot makten har han sin kusin Tigris och sin farmor som odlar rosor på taket som ett stöd genom hungerspelen. Detta året kommer Akademins elever att få bli mentorer till den årliga hungerspelen och Snow ser sin chans till ära, makt och pengar. Han tilldelas Lucy Grey som inte klassas att ha de största oddsen i spelen, men Snow är bestämd över att hitta en väg till vinst. Genom hans bestämdhet och vilja beslutar han sig för att lära känna Lucy Grey på djupet och på så sätt lyckas han finna en dold talang där Lycy har förmågan att hänföra sin publik med musik. Detta får Snow att se ljuset ur tunneln och därmed börjar han ta fler risker...
Jag är inte förvånad över att Snow tar risker i ett farligt spel som denna. Jag tror att han är fullt medveten om att man behöver ta risker för att ta sig framåt. Snow själv använder uttrycket "Snow ligger på topp" som en motivation och jag tycker det passar honom bra. Jag är samtidigt chockad över att eleverna fick ta så stor plats i hungerspelen. Utöver deltagandet som mentorer fick dessa ungdomar även utveckla ideer till hungerspelen. Genom att få ta del av de nyskapade idéerna som tillkommer i spelen förstår jag utvecklingen av det hemska spelet ännu mer. Det till och med bli ett lömskt spel utanför planen då jag läser mig vidare med nervositet över Snows situation. Snows liv i huvudstaden var trots allt inte lika säker som jag först trodde efter att människor runt om honom dör åt höger och vänster. Jag skulle inte säga att jag är nöjd över Snows personlighetsdrag då det kändes som han var väldigt neutral genom hela boken. Det kändes mest som han själv försökte överleva i huvudstaden.
När det kommer till hungerspelen berättades den endast på sina ca 100 sidor. Jag hade önskat att hungerspelen utvecklades något mer eftersom det saknade intensitet och glöd som de tidigare böckerna. Ett tag kändes boken väldigt seg och jag var tvungen att kämpa mig igenom de sista 200 sidorna. Det fanns mycket som jag upplevde inte tillförde något till historien, vilket hade gjort att berättelsen hade blivit något bättre om man hade kortat ner den. När jag äntligen börjar ta mig mot slutet av boken känner jag bara att historien lämnade mig med en massa frågetecken. Det blev en abrupt slut och jag känner att Suzanne Collins inte hade tänkt igenom den avslutande delen. När jag stänger sista sidan lämnas jag med en besvikelse över att inte ha fått en klar bild över Snows väg till makten som president. Tyvärr blev det ett glapp jag inte uppskattade.
Bortsett från det var jag super glad över att det fanns så mycket sång, kärlek och tacksamhet i många av scenerna. Jag fick uppleva samma känsla som jag hade när jag läste de andra böckerna från Hungerspelen vilket var stort plus. Jag är så glad över att Suzanne Collins valde att fortsätta att skriva en ytterligare bok fån världen vi känner så väl.
Betyg: ★★★
Titel: Balladen om Sångfåglar & Ormar
Författare: Suzanne Collins
Förlag: Bonnier Carlsen
Språk: Svenska
Antal sidor: 556
Utgivning: 2020
Rec: Ja
Den där boken skall läsas snart.
SvaraRaderaHärligt! Det tycker jag att du kan göra!
Radera