Jag är helt mållös efter att ha sett den här djupa filmen. Den var så vacker och fantastiskt filmatiserad att man blir helt varm inombords. Jag tyckte manuset var väldigt underhållande och man lyckades verkligen få fram de starka känslorna på rätt ställe. De båda skådespelarna Shailene Woodley (Hazel) Ansel Elgort (Agustus) hade en strålande kemi som var väldigt trovärdig och känslosam som gjorde att jag vid många tillfällen fällde storartade tårar.
Att se filmen utan att jämföra med boken var svårt, men jag tyckte att man har gjort ett riktigt bra jobb med detaljerna i den här filmen, både kläder och miljöerna stämde väldigt bra in på beskrivningarna i boken, vilket förvånade mig en hel del, det brukar ju inte bli att man rättar sig efter böckerna så mycket, men i det här fallet tyckte man gjorde ett strålande jobb. Man hade också valt att ta väldigt många inspirerande citat och monologer från boken som jag tyckte om och det tyckte jag var riktigt kul att få se "in real action", med tanke på att man fantiserar upp sin egen "scen" i boken så blir det någorlunda att se det på film, men det tycker jag blev riktigt bra.
Jag måste erkänna att det inte fanns några nackdelar när jag såg den här filmen, jag tyckte den hade en perfekt längd, även om den varade i 2 tim. Jag tyckte alla scener flöt in bra med varandra utan att det blir för långtråkigt att titta på, jag tyckte också att alla birollerna som tex föräldrarna och Agustus kompis (Isaac) tog den plats i filmen som behövdes utan att det blir för mycket ut av det. The Fault in our star är definitivt en film som jag tycker borde visas i varje skola, den visar styrkan att leva för det man älskar, känslan att kämpa och den visar framförallt att livet inte bör överskattas. Mot alla hinder så finns hoppet alltid där och jag tycker den här filmen har öppnat mina ögon.
-Spoilers om du inte läst boken eller sett filmen-
Jag tänker börja med att skriva "Okej"....
Okej på ett bra sätt, okej på ett överraskande sätt. Den här filmen fick mig att tappa andan flera gånger, så mycket känslor på en och samma gång. Det är helt otroligt imponerande. Jag tyckte att Hazel & Agustus första möte blev en ironisk och ett romantisk ögonblick på samma gång i hisshalen. Därefter fastande jag verkligen för scenen i rehabiliteringscentrumet där Agustus bara sitter och sneglar över Hazel och som svar så tittar Hazel åter tillbaka. Det blev bara så underhållande och charmigt att det fick mig att le, det visar verkligen att man kan göra storartade scener utan att det behövs några repliker.
Som sagt så var den här filmen väldigt romantisk och sorglig på samma gång. Det har alltid varit ett svårt ämne angående cancer, det tär på alla människor oavsett hur involverad man är med det.
Jag tycker att John Green presenterade en fantastisk historia som blev en riktigt bra film. Det lades mycket vikt på starka känslor i varje scen eftersom varje scen hade en värdefull mening, tex när Agustus bjuder ut Hazel på picknik då det ligger massa skelettformade leksaks tuber utspretade över hela gräsmattan. Bara en sådan grej blir en mening i sig. Eller för att inte nämna Agustus metafor med hanns cigaretter...den scenen blev verkligen perfekt. Jag tyckte att allt som hade en mening, kom med i filmen på ett bra sätt, dock kunde jag sakna att man inte tog med scenerna från boken när Hazel och Agustus diskuterar att sälja den lilla gungställningen, men det gjorde inte så mycket för själva handlingen. Dock måste jag också nämna att det var riktigt kul att äntligen få ett ansikte på författaren Van Houten, han var väl inte så likt den man jag hade föreställt mig i boken, men han fungerade väldigt bra som Van Houten. Hans assistent hade jag inte heller fantiserat så mycket upp i mitt huvud under läsningen, så det var kul att få en bild av henne också. Men gud vad jobbigt det blev när Hazel och Agustus besökte Von Houten i Amsterdam, scenen blev verkligen 10 gånger så jobbigare på film än vad jag läste i boken, jag blev bara så arg! Men jag måste erkänna att de alla var väldigt duktiga under just den scenen, det blev väldigt känslosamt och känslosamt blev det under slutet också, jag tror aldrig jag har fällt så många tårar från en film på bio förut någonsin, det var svårt att släppa det, sista scenen låg i mitt minne i flera dagar efter, med stjärnorna lyssnade på natthimmeln, Hazel liggandes i gräset med Agustus brev i sin famn, tittandes upp i det oändliga och säger Okej.
Så om ni inte har sett filmen än eller läst boken bör jag föreslå att ni gör det!
Okej?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar